"Plötsligt kändes det angeläget att göra en självbiografisk inventering. Jag hade fyllt sextio, ändrat gamla, invanda familjeförhållanden och eldat upp ett hus från grunden. Visserligen litterärt i romanen Totalskada, men ändå. Hur hade jag hamnat där jag är nu? Och var - i mitt numera så långa liv - befinner jag mig? Varför hade jag ofta varit så rädd? Tyckt att mycket med mig varit genant och pinsamt? Vad hade jag lärt mig om att vara en fri, självständig individ och samtidigt våga vara nära och älskande? Det var helt enkelt dags för en existentiell avstämning." I Mitt liv som dront letar Helena von Zweigbergk ledtrådar i sådant hon tänkt, skrivit och gjort. Men också i det hon knappt vågat närma sig. Hon beskriver hur hon likt dronten inte kunnat sätta sina egna gränser, utan gått genom livet som en levande vågskål, en vandrande åskledare, emellanåt använd som packåsna och slasktratt för sådant andra inte velat eller förmått bära. Med värme och hög igenkänning skriver hon om det nya åldrandet, om moderskap och eskapism, vardagens pågående maskineri och behovet av andakt. "Det här är ett försök att göra rent hus med det som är jag. För på något underligt sätt känns det som att allting just har börjat."